Ånger
Igår gick den årliga fotbollsmatchen mellan de två gymnasieskolorna här på Lidingö av stapeln!
Jag har spelat fotboll (amerikansk, ALLTSÅ) i ungefär 6-7 år kanske, och det är absolut min favoritsport. Det är manligt, kul, klurigt, spännande, fartfyllt, härligt och massa andra adjektiv som jag inte orkar skriva.
Jag började i skolans lag tidigare i höstas och gick vidare i de två första sållningarna, men sen så bestämde jag mig (kanske lite förhastat, inser jag nu i efterhand) för att hoppa av. Träningstiderna var jobbigt lagda och jag fick offra mycket av min redan knappa fritid.
Så jag satt alltså på läktaren i år igen. Och när jag stod där och tittade på när de tuffa grabbarna kramades på plan fick jag nästan lite ångest. Jag ville så gärna spela, och tänkte NÄSTAN hoppa ner på plan, springa fram till tränaren och säga "KAJ. Jag vill spela. Får jag det, snälla?". Men det kanske skulle vara lite märkligt.
Det var sista matchen någonsin, eftersom kommunen bestämt sig för att slå ihop våra skolor. Och jag sumpade chansen. Det är en sån där typisk grej man kommer älta när man blir gammal och grå. Varför hoppade jag av?
