Jag har barn!?
Ibland slår det mig hur otroligt märkligt det är att jag har barn. Jag har nyligen fyllt 18 år och jag har en dotter och trots att det ändå gått snart två år så känns det otroligt konstigt, fastän det på samma gång känns så rätt och naturligt.
Den livsstil som jag fick när Sophie föddes har ju blivit så naturlig att jag ibland glömmer bort att andra, normala ungdomars, liv inte alls innebär sömnbrist (eller jo, okej, det kanske det gör...), blöjbyten, öppna förskolor och lämning och hämtning på förskola. Det ligger ju absolut någonting i att man som ung förälder inte kan leva och växa upp som andra tonåringar, men när man tänker på Sophie och hur otroligt underbar hon är när hon säger "pappa, kom du, mysa sängen" så inser man att den uppofrringen man gör så att man inte kan spontanåka till Rhodos eller vakna upp bakfull i Rotebro är värd det. Alla gånger.
En annan sak som slagit mig är hur otroligt få unga pappor det finns. Var tar alla vägen egentligen? Borde det inte rimligtvis finnas lika många unga mammor som unga pappor? Jag minns att det fanns en facebook-grupp för de som hängde på den öppna förskolan för unga föräldrar som jag var mycket på. Gruppen hette "mammorna på öppna förskolan". Det var en så självklar grej att det inte fanns några unga pappor som var föräldralediga och hängde på öppna förskolor med sina barn. Hur klarar man av att bara lämna allt ansvar till mamman? Hur kan man leva ett helt normalt liv med vetskapen att man har ett barn, som man bara struntar fullständigt i?
Det känns ju som att det borde finnas andra vettiga och ansvarstagande (självgod kille, anser sig själv vara ansvarstagande och vettig!) killar som gör sina flickvänner gravida, och stannar kvar för att ta sitt ansvar. Eller?
