Märklig relation
Kärleken mellan en förälder och ett barn måste vara den konstigaste relationen som finns.
Jag har precis nattat Sophie och hon har blivit så sjukt svår att få till sömns. Jag började med att sitta med henne i famnen och ge henne välling och vi låg där i kanske en kvart, men hon ville inte sova utan låg bara och sparkade med benen och fäktade med armarna. Så jag la henne i sin säng istället och låg och tittade på. Just då funderade jag över hur jag bäst kunde sälja henne snabbt: Var Blocket eller Tradera bäst? Kanske Ebay lämpade sig bäst? Skämt åsido var jag ganska sur på Sophie och jag låg där och muttrade lite över hur jag inte orkade med att hon var så svår att söva.
Hon somnade självklart inte i sin säng utan ställde sig upp och började skratta - precis som hon brukar göra när vi försökt söva henne på sistone. Jag tog upp henne i famnen och började vagga henne samtidigt som jag sjöng (läs: mumlade) i ett hus i skogens slut. Det är förövrigt roligt att sjunga en låt om och om igen. Till slut tänker man inte på vad man sjunger och resultatet blir någon jättemärkligt version av orginallåten.
I alla fall.
Till slut somnade Sophie på min axel, med ansiktet upp mot mitt. Jag tittade ner på henne blev helt paff när jag märkte hur otroligt söt hon var när hon låg där så oskyldig och skör. All min ilska och surhet försvann i ett kick. Hur kan man egentligen vara sur på något så sött som den lilla bebis som låg och sov på min axel? Det är ju helt omöjligt.
Men sen så gör hon något annat som gör mig förbannad och sen så ler hon ett leende som visar sina fyra tänder som får henne att se ut som Chuck Bass, och så är man inte sur längre. Det är så märkligt.
